Lösenordsskyddad: Min vän

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Skulle skriva mer..

..men blev visst inte så mycket med det. Återkommer i frågan 😂


Tillbakablick

Jag ser tillbaka, läser lite gamla inlägg. Senast jag skrev något här var i augusti 2015, så allt är gammalt, och det har runnit många droppar vatten under broarna sen dess. Jag skulle ju ha kunnat skrivit massor; om jag velat, orkat, haft lust och tid. Kanske har det varit nödvändigt att bara skita i allt negativt och försöka gå vidare. Söka lyckan och strunta i att fortsätta älta. Jag fick skit för det jag skrivit, så jag stängde ner. Gömde mig bakom ett draperi och lät det falla i glömska. Jag inser att alla inte är redo för sanningen, i alla fall inte min sanning. Eller hur jag ser på sanningen. Så nu när jag öppnar upp igen, gör jag det med vissa förbehåll.

Det hände massa bra grejer förra hösten, efter jag flyttat. Men livet går upp och ner. Jag, precis som alla andra, har mina toppar och dalar. En sak är helt säker: man ger sig aldrig, hur tufft världen än ter sig. Man kämpar på!

Välkomna tillbaka :)


Lösenordsskyddad: Kraven

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Målet

image image
När jag började styrkteträna, för ett antal år sedan, var det mest för att bygga styrka. Sedan kom jag på den briljanta idén att jag skulle gå upp i vikt, och det ganska mycket (totalt ca 14 kg). En kort period i höstas när jag nåt nästan ända fram undrade jag vad jag skulle göra nu. Jag kände mig lite omotiverad.

Målet med träningen är fortfarande inte att bygga groteska muskler. Jag vill i första hand bli starkare, att jag med det blir större och tyngre är en bieffekt som jag gärna lever med. Men där och då var det som att luften rann ur. Jag var tvungen att stanna upp. Ändra upplägg, ta nytt fokus. Idag är jag något längre ifrån det där viktmålet, men det är inte det som är huvudsaken. Det är inte därför jag gör det jag gör.

När jag står framför spegeln idag, ser jag samma sugrör som jag alltid gjort. Det där kommer aldrig ändras. Men vetskapen om att mitt bröstmått idag är tresiffrigt är ett kvitto på att man kan göra något åt sig själv. Man behöver inte vara tvådimensionell hela livet. Och man behöver inte vara den eller det alla andra bestämmer att man ska vara.

Jag har byggt upp mig fysikt; så stark som jag är har jag så klart aldrig varit. Så sent som för 1,5-2 år sedan var det en utopi att lyfta min (dåvarande) kroppsvikt i bänkpress, idag är det en tydlig målbild att ta 100 kg. Och jag är nästan där, bara några ynka (men tunga!) kilon bort. Men det har kostat; många timmar, mycket svett, och kanske lite blod. Framförallt har det hållit mig flytande mentalt, det har hållit tårarna borta. Alla jobbiga tankar, allt psykiskt påfrestande har sorterats och bearbetats med fysisk ansträngning. Jag skulle säga att jag byggt karaktär, även om jag inte direkt känner mig psykiskt starkare. Det kommer jag nog inte känna innan alla frågetecken är lösta och jag fått bearbeta mig själv till att vara den jag vill vara.
Jag försöker vara ödmjuk och vänlig. Men det är inte den lättaste saken i världen när man har yttre omständigheter som hela tiden tär på en, tar ens energi. Men jag tror att om det är något den här senaste tiden har gjort, så är det att jag formats mot en bättre människa. Inte till, det är fortfarande långt kvar men vägen ligger nu öppen.
Nu gäller det bara att visa alla; systrar och bröder, familj, släkt och vänner att här är jag. Det här är vad som kom ut och det är den jag är och alltid varit. Samma människa, i en något större kostym med en annan syn och mycket starkare än någonsin tidigare.